Måste berätta så det kanske kan hjälpa andra

Jag har tänkt på det så mycket sedan jag hörde den fruktansvärda nyheten om Tim Berglings död. Jag hade verkligen hoppats att det var något annat än självmord. För det gör så mycket mer ont att veta att någon mådde så dåligt att de inte mäktade med livet längre. Och det är så svårt att ta in. Speciellt i Aviciis fall som verkade ha allt enligt många och hela livet framför sig. Men det är just det som är saken – det spelar ingen roll vem man är och vad man har. Suicid är en psykisk olycka som kan drabba vem som helst. 1500 personer i Sverige tar sitt liv varje år. Det är fyra personer varje dag. En person var sjätte timme. Siffran är ganska konstant år för år. Det är sex gånger fler än de som dör i trafiken (ca 250 st årligen). Det är lika många som dör i bröstcancer. Och ca 15 000 gör självmordsförsök varje år. Kring varje person som tar sitt liv finns det 15-20 personer som drabbas av sorg. Förstå hur många det är som drabbas. Ändå så pratar vi inte om det och många anhöriga bär det som en hemlighet.

Min mamma blev en av de 1500. I oktober 2015 fick jag den fruktansvärda nyheten och trodde att jag skulle gå sönder och samman. Jag vet uppriktigt inte om jag har förstått det än. Jag har varit bra på att förtränga det. Jag pratade med henne dagen innan i telefon. Jag hade skickat mitt förlags katalog med kommande böcker, där min första bok fanns med. Trodde det skulle göra henne gladare. Och rivit ut en artikel om så kallade ”blå zoner” i världen där människor levde längst. Är inte det ironiskt. Vi pratade lite om det men hon blev inte gladare. Fast hon gjorde ju så gott hon kunde för att hålla skenet uppe. Nästa dag fick jag ett samtal från min bror som berättade. Denna bottenlösa sorg. All skuld man känner för att man inte förhindrade detta. Att man borde ha förstått. Sett tecknen. Jag visste att hon mådde dåligt, men inte att det var så illa. Det säger i princip alla som har förlorat någon i suicid. Och det är just därför vi måste våga fråga.

Jag känner mig inte bekväm med att vara alltför privat. Jag tror inte heller att ni är intresserade av det. Ni vill läsa bloggen för att få förvarings- och organiseringsinspiration. Till och med på min privata facebooksida fick jag verkligen kraftsamla för att orka dela med mig av detta på årsdagen av hennes död. Dessutom är detta så otroligt utlämnande och även stigmatiserande p g a alla fördomar som finns runt omkring det. Som att det går i arv exempelvis. Så även denna gång. Men jag lovade mig själv att prata om det och sprida information. För att göra min mammas död lite mindre meningslöst och för att hjälpa andra att inte hamna i samma situation. Att prata om detta kan faktiskt rädda liv. På riktigt.

När vi inte pratar om det stigmatiserar vi det. Det handlar om psykisk olycka. Det är ett tillfälligt svart hål som man ramlar i och finns det någon där som kan fånga en så räddar man bokstavligen någons liv. Och att ta sitt liv inget man väljer. Just då ser man ingen annan möjlighet. Det handlar inte om egoism. Snarare tvärt om. De som försöker eller tar sitt liv upplever sig själva som en belastning för nära och kära.

Självmord är inget som smittar. Men alla kan drabbas. Och det kan gå fort att hamna där. Jag tror att det är denna rädsla som gör att människor inte vill prata om det. Och att de inte vet hur. Men det är viktigt att vi gör det. Att vi vågar fråga dem som vi tror mår dåligt. Vi vågade inte fråga mamma om hon tänkte ta sitt liv. Just för att vi var rädda att för att inte trigga ingång något. Det borde vi har gjort. Det hade kunnat rädda hennes liv.

Suicide Zero - för att kraftigt minska antal självmord och hjälpa

Suicide Zero är en organisation som arbetar för att kraftigt minska antalet självmord.

Mår du själv dåligt så finns det hjälp att få här:

Självmordslinjen.  Den riktar sig till människor som mår psykiskt dåligt och har tankar på självmord. De tar emot samtal mellan kl. 06-24 alla dagar, via chatt, telefon 90101 och mejl.  (MIND)

Hjälplinjen 0771 22 00 60. Alla dagar kl.13-22 (Svenska Ångestsyndrom Sällskapet)

Svenska kyrkan har jourhavande präster man kan prata med alla dagar mellan kl 21-06. Ring 112 och be om att bli kopplad.

Det här är det viktigaste inlägget som jag har skrivit. Hoppas att det hjälper någon. Vi måste våga fråga. Det handlar om ett av vår tids största folkhälsoproblem.

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

Organisera och förvara på tyska

Internationella kvinnodagen och min bok på tyska

Nu har ”Organisera och förvara hemma – ett projekt i veckan” kommit ut på tyska. Varför berättar jag det här? Jo, därför att några av er har faktiskt frågat efter den! Och tro det eller ej, men den finns faktiskt att beställa på Bokus  – där man även kan köpa den polska versionen av ”Förvara smart”. Imponerad över att de även säljer översättningar av böcker. Hur som helst så har jag faktiskt några stycken och tänkte att den av er som hojtar till först får ett exemplar!

Organisera och förvara på tyska

Sedan kan jag inte låta bli att skriva lite om Internationella Kvinnodagen, som ju är idag. Den har nog inte varit viktigare än på länge. Med tanke på #metoo. Och på att demokratiutvecklingen i många länder just nu går bakåt och det första som inskränks är kvinnors rättigheter – framför allt till sin egen kropp. Så vi kan inte ta något för givet utan fortsätta kämpa för likabehandling, lika lön för lika arbete, frihet från sexuella trakasserier och rätt att bestämma över vår egen kropp. Och vi kvinnor måste hjälpa varandra. Genom att vara varandras förebilder. Genom att tipsa om jobb, diskutera lön och sparande och stötta. Bjuda in till nätverk. Genom att inte döma om någon går utanför normen vad gäller barnuppfostran exempelvis. Eller livspusslet. Jag har så många kvinnliga förebilder. I mitt Instagramflöde och i min vardag. Kända kvinnor som jag inte känner privat och väninnor. Jag plockar delar från dem som jag ser upp till. Jag önskar dem allt gott. Och jag försöker peppa och stötta. Ju fler av oss som lyckas och mår bra i sina livsval desto bättre för oss allihopa. Ville bara säga det.

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

Instagram 2017

Nyårsmål 2018 och stort tack!

Det är svårt att tänka stort. Svårare än vad jag trodde i alla fall. Lustigt att det ska vara så. Ganska snabbt kommer man (jag) in på olika begränsningar som finns. Testa själva: om ni fick bo precis var som helst – var skulle ni bo någonstans? Om ni fick jobba med precis vad som helst – vad skulle det vara? Vad skulle ni vilja uppleva? Hur skulle er familjesituation se ut?  Att ha stora drömmer betyder för övrigt inte att man inte kan vara tacksam för det man har, utan att man just ska våga drömma.

Jag tänker mycket på sådant nu för tiden. Jag har i och för sig skrivit nyårsmål varje år, men inser att de inte har varit tillräckligt stora. Jag har helt enkelt inte vågat. Kanske har detta att göra med just ordet mål. Det innebär per definition att de ska vara realistiska för att kunna uppnås, och då tänker man direkt på hur man ska göra det, vilket har en begränsande inverkan. Drömmar däremot kan vara precis hur stora som helst. De är ju drömmar. Så jag har bestämt att jag ska tänka mer i termer av drömmar för att vidga mina vyer.

För någon vecka sedan läste jag en intervju med Isabella Löwengrip. Det finns ju inga gränser för vad denna fantastiska kvinna kan göra. Och hon är inte ens 30 år fyllda! Men förutom hennes framgångar så beundrar jag faktiskt hennes mindset mest. Det är också det som är hennes främsta framgångsverktyg. I intervjun jag läste berättade hon att hon tidigare hade skämts för sina stora mål, men har slutat med det. Men hon har alltid tänkt väldigt stort.

Med det sagt så är det dags att summera 2017 och drömma fram 2018. Utifrån vad jag ville med 2017 har det gått över mina förväntningar.  Jag ville ge ut en bok till. Det var dock en lågoddsare, eftersom jag ju visste att det skulle hända. Däremot så hade jag verkligen en dröm om att mina böcker skulle ges ut i Polen. Och det har slagit in! ”Förvara smart” lanserades där i höstas och ”Organisera och förvara” kommer att komma ut där i början av 2018. Och även i Tyskland och Portugal, där jag faktiskt befinner mig nu när jag skriver detta.

Och så fick jag Oskar. Något som jag också visste skulle ske 2017. Men jag måste erkänna att jag var ganska rädd för hur det skulle gå ihop med eget företag, men även med mitt välbefinnande. Jag har tidigare inte trivts i min mammalediga roll och minns det som en av mina svåraste perioder, vilket är en av anledningarna till att det dröjde länge mellan barnen. Men Oskar har visat sig vara en sådan enorm energikälla som bara sprider glädje omkring sig. Jag vet att det kanske kan låta lite tillgjort, men jag trodde faktiskt inte på riktigt att sådana bebisar fanns.  Men han har bevisat motsatsen och jag är enormt tacksam för det. Så 2017 har varit ett bra år, även om jag fick en svacka i somras då jag försökte jobba på som vanligt trots en liten bebis.

Tycker att årets bästa från Instagram sammanfattar det ganska bra:

Instagram 2017 - nyårsmål

Givet allt detta så har jag som sagt bestämt mig att våga ha stora drömmar för 2018. Och våga berätta lite mer om det. Vilket jag tycker är rent ut sagt läskigt. Jag är den som vill göra saker först och sedan berätta om det. I bästa fall, för egentligen så tycker jag att det är skrytigt. Till och med när jag berättade om mina bokkontrakt så hade jag ont i magen. Böckerna var ju inte färdiga.. Men jag har insett hur viktigt det är, i syfte att fokusera på sina mål och börja tro på att man verkligen kan uppnå dem.

Så några av mina Nyårsmål är följande:

Under 2018 ska jag lansera en produkt jag tror mycket på. Jag tror att den verkligen behövs och jag längtar tills den finns så att den kan göra inte minst min vardag lite vackrare:) Och så vill jag att den ska uppmärksamma vikten av jämställdhet i hemmet. För det är ett lika stort måste och självklarhet som jämställdhet på arbetsplatsen. Mer än så vågar jag inte säga. Men bara att jag har skrivit det här känns väldigt stort för mig.

Bloggmässigt känner jag att jag vill förnya mig. Det är viktigt för mig själv, men jag både hoppas och tror att ni också kommer att gilla det. Som jag skrev för några dagar sedan så kommer jag under 2018 att köra ett projekt i månaden i stället för ett i veckan. På så sätt fortsätter vi med projekten, men inte fullt lika ofta. Sedan tänkte jag få in mer förvaringsinspiration, rensning, men också praktiska husmorstips. Jag vill även skriva lite mer om psykologin bakom ordning och reda. För det är det som gör skillnad för hur vi har det där hemma. Och lite privatekonomi. Det är också en del av att planera, strukturera och organisera hemma och det är ett ämne som jag tycker är både roligt och viktigt. Vad tror ni om det?

Har ni några Nyårsmål eller Nyårsdrömmar som ni vill dela med er av?

Sist men inte minst vill jag verkligen tacka er för detta år. Av hela mitt hjärta. För att ni följer bloggen och andra sociala kanaler, ger feedback, pepp och tipsar. Utan er hade det inte funnits varken någon blogg eller några böcker  – i alla fall inte mina:). Så är det och jag är otroligt tacksam för det.

Jag vill även passa på att önska er ett riktigt Gott Nytt År! Hoppas att 2018 blir ännu bättre än 2017 och att alla era drömmar och mål slår in!

Kram!

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

behålla ordning

Hur får man familjen delaktig i att behålla ordningen?

Förra veckan frågade jag er vad ni ville att jag skulle skriva mer om. Jag fick många intressanta förslag och synpunkter och jag tänkte svara på en av dessa på en gång. Cissi skrev följande:

”Jag skulle önska tips på hur man ska få familjen mer delaktig i både rensning/organisering och hur man ska försöka behålla ordningen?”

Den frågan är ju på intet sätt lätt och det finns säkert flera sätt att att lösa det på. Men jag kan i alla fall berätta hur det går till hemma hos oss.

Om vi börjar med min man, så är han inte är så stökig av sig, och det är ju en bra början:) Sedan har vi en slags arbetsfördelning, som har utkristalliserat sig med åren: han lagar mat för det mesta och jag står för städning och organisering av hemmet. Båda två är nöjda med den fördelningen. Jag tycker att det är mycket roligare att skapa resultat som håller i sig mer än den halvtimme som det tar att äta upp maten och han gör det han gillar. Och så gör det vi är bäst på. Utifrån denna fördelning skapar jag alltså ordning. Däremot så rör frågan om att behålla ordningen hela familjen. Det gäller inte minst att involvera barnen.

Och här är vi stenhårda. Vi ser till att Viktor ställer tillbaka saker som han har tagit fram. Sitter han och ritar så ska kritor och papper läggas tillbaka. Bygger han med Lego så ska legoklossar och figurer ställas undan. Han förväntas även att lägga sina kläder i tvättkorgen om de är smutsiga eller tillbaka i sin garderob om de är rena. I samband med att han ska lägga sig på kvällen så går vi oftast igenom vad som ska in i tvätten och vad som kan läggas tillbaka i garderoben. (om ni vill läsa mer om hur jag tycker att använda kläder ska förvaras). Hittar vi kläder på hans rum som han har ”glömt” eller gömt undan för att slippa gå till tvättkorgen, så får han gå till tvättkorgen med dem då. Han slipper inte undan helt enkelt och vi lägger ner mycket tid på att vara konsekventa. Det gör att han till slut ofta inser att det är lika bra att lägga saker där man ska på en gång i stället för att senare bli avbruten mitt i någon lek eller spel exempelvis. Tilläggas bör att han i praktiken är ensambarn, och då blir det lättare att vara konsekvent än om man ska vara det med två eller tre barn samtidigt. Så jag vet att det inte är någon lätt uppgift. Men jag ser ingen annan väg runt detta.

behålla ordningen

Att märka upp hjälper Viktor att lägga tillbaka kläderna på rätt ställe

Sist men inte minst så pratar vi en hel del om detta. För det händer ju att Viktor blir väldigt arg över det. Som härom dagen när han skulle kasta sina kläder i tvättkorgen och utbrast: ”Jag får bara göra det tråkiga!”. Och då svarade jag. ”Vem tycker du ska göra det i stället för dig?”. Det är ju långt ifrån alltid att poletten trillar ner, men det gjorde faktiskt det just den gången. Han blev tyst och slutade bråka. Förhoppningsvis så mindes han någon av de diskussioner som vi har haft om varför vi alla måste hjälpa till och att det är det enda rättvisa. Jag önskar att jag kunde säga att det hjälper att säga det en gång, eller att när en rutin sitter så kommer den alltid att göra det. Men så är det ju inte. Det enda jag kan säga är att aldrig ge sig. Då blir det i alla fall lättare med tiden. För att ge upp och göra sakerna själv i stället för honom finns inte på kartan. För jag tänker inte vara den som plockar upp efter resten av familjen. Då tar jag hellre de fighter som krävs för att det ska sitta. Det ser jag som en viktig investering.

Hur gör ni för att göra familjen delaktig i att behålla ordningen?

/Paulina

PS. För att få med sig sin partner brukar jag tipsa om att göra var sin prioriteringslista och diskutera utifrån den.

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

förvaringsprinsen

Förvaringsprinsen är här!

Der är svårt att sätta ord på stora saker som händer i livet utan att det lätt känns klichéaktigt, tycker jag. Och att få barn känns precis hur stort och overkligt som helst. Plötsligt så finns den här lilla människan här och han är precis hur bedårande som helst. Och honom har jag burit på i nio månader. Samtidigt som jag känner det enorma ansvaret över att uppfostra honom till en bra människa, som har bra värderingar och ge honom verktyg så att han hittar sin egen lycka här i livet. Vet inte om det enbart är jag som på en gång tänker på allt detta. Och det ska man kanske inte göra utan försöka vara i nuet och njuta av denna lilla, underbara varelse och ta ett steg i taget.

Jag är i alla fall otroligt tacksam för att allt har gått så bra. Både under graviditeten och förlossningen, som i övrigt gick i expressfart. Personalen på BB har varit fantastisk tycker jag. I stunder som den är jag tacksam för den svenska sjukvården, även om den har sina brister. Jag har i alla fall inte upplevt dem under min förlossning utan möttes av enbart hjälp och stöd. Och lille Oskar är frisk, vilket är det viktigaste. Så många saker jag tog för givet när jag var gravid med Viktor. Att han skulle vara frisk exempelvis. Men det är faktiskt ingen självklarhet. Så vi har haft tur i livets lotteri  vad gäller detta och det är tacksam för.

Här kommer i alla fall en bild på honom, som jag lyckades ta precis innan vi åkte hem från BB igår  – ca 15 immar gammal.

förvaringsprinsen

Jag brukar sällan skriva om de mest personliga saker på bloggen. Men detta är ju så stort och påverkar mitt liv så mycket. Så hoppas att ni inte misstycker:)  Bloggen kommer inte att bli någon babyblogg i och med detta. Däremot så kan det att dyka upp några baby- och förvaringsrelaterade inlägg då och då, och det hoppas jag att ni ser fram emot:)

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

we can do it

Internationella kvinnodagen

Med anledning av denna fantastiska dag – Internationella Kvinnodagen. Vi kvinnor producerar faktiskt människor. Det finns ju inget som kan toppa det! Att världen fortfarande inte är jämställd är en gåta.. men för att citera ett berömt t-shirt tryck framtaget för Labyris Books, den första kvinnliga bokhandeln: ”The future is Female”!

Och då vill jag även passa på att hylla alla coola och starka kvinnor som krossar glastak, utmanar normer, arbetar med viktiga samhällsfrågor, gör kreativa och inspirerande saker eller har gått igenom svåra saker i livet. Och som lyfter och hjälper andra kvinnor. De som visar vägen för oss andra och ger oss mod och kraft. Med risk för att låta pretto och inte alls om förvaring i övrigt:  tycker bara att detta är viktigt  – på riktigt (förvaring är också viktigt på riktigt så att det inte blir något missförstånd här:).

we can do it internationella kvinnodagen

Tog denna bild med inspiration av en affisch från 1943, skapad av J. Haward Miller och använt sedan i diverse sammanhang för att inspirera kvinnor.

/Paulina

 

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

Gott Nytt År 2017 förvaringsdrottningen

Gott Nytt År och tusen tack!

Klockan är halv fem på morgonen och jag har redan vaknat. Somnade vid 20-tiden igår kväll – i soffan!  Jetlaggad från resan hem. Och så kommer Viktor in i sovrummet. Han kan inte heller sova. Vanligtvis skulle jag få honom och mig själv att försöka somna om. Men inte idag. Idag är vi lite crazy. Vi är båda hungriga så vi tar var sin före-frukost macka och nu ska  jag blogga och då får han sysselsätta sig med att få spela spel. Jag vet. Men jag har påpekat för honom att detta bara gäller idag – en gång om året..

Det här året har bara susat förbi känns det som. Det är så lätt att man glömmer hur mycket som faktiskt har hänt, så jag har gjort en liten sammanfattning här.

För min del började året med att jag satte igång ett uppdrag i veckan och slutet på januari lanserades min första bok. Det kändes riktigt stort. I mars fick jag sedan möjlighet att vara gästprofil i Äntligen Hemma på TV4 och gjorde om en stökig hall så att den blev snyggare, men framför allt bättre anpassad till småbarnsfamiljen som hade den. I oktober fick jag vara med igen – den här gången med tips för badrummet, köket och barnrummet. Jag har även föreläst runt om i Sverige, bland annat på Bokmässan – en annan dröm som gick i uppfyllelse. Jag har gjort roliga projekt med olika företag och anordnat tävlingar. Och bloggat så klart. Sist men inte minst så har jag skrivit en ytterligare en bok – ”Organisera och förvara hemma – ett projekt i veckan”, som kommer ut redan i januari nästa år. Och så har jag auktionerat ut en organiseringsdag med mig för Musikhjälpen. Kändes väldigt ärofullt att bli tillfrågad att vara med där.

Privat så har jag haft 10-års bröllopsjubileum och fyllt 40 år och firat båda ordentligt. När jag fyllde 40 hade jag en tjejmiddag som jag kommer att minnas för resten av livet. Viktor har börjat förskoleklass – vart tog tiden vägen? Vi har fått resa en del. Och så har jag blivit med barn igen. Så nästa år har jag två bebisar att välkomna till världen! (den andra bebisen är den nya boken:) Och ett än så länge hemligt projekt som jag delar med mig av så fort jag får.

2016 har  med andra ord varit snäll mot mig. Det är jag oerhört tacksam för. Speciellt med tanke på att året innan var ett tragiskt år för min familj och som jag bara ville skulle ta slut. Dessvärre så har 2016 inte varit ett bra år för mänskligheten. Jag brukar varken skriva om politik eller samhällsfrågor här på bloggen, för den handlar ju om annat så jag tror inte att ni är så intresserade av det. Men det är något som jag är oerhört engagerad i. Och det kändes som riktigt tunga nederlag när demokratiska val ledde till att både britterna lämnade EU och amerikanerna röstade fram Trump, en man som, genom sina olika häpnadsväckande uttalanden, visat på usla värderingar i allmänhet och gällande kvinnor i synnerhet. Och som dessutom verkar gilla Putins framfart, som utgör ett allt starkare hot mot Europa. Och dessutom – en man som inte tror på klimathotet och därför tänker sätta käppar i hjulet för de initiativ som har tagits fram för att långsiktigt rädda vår planet. Det skrämmer mig. På riktigt. Och kriget i Syrien. Massakerna där har varit helt fruktansvärda och utplånat hela städer från kartan. Det är så att man faktiskt inte kan ta in det. Och det är bara för att nämna några hemska saker som har hänt under 2016.

Men för min del så är jag som sagt väldigt tacksam. Och jag hoppas att 2017 kommer att vara ett minst lika bra år. Hoppas att jag inte har varit för dyster här. Orden bara rann ur mig. Det jag egentligen ville var helt enkelt att tacka er för att ni följer bloggen, kommenterar, stöttar och peppar mig och varandra och för alla fina kommentarer jag har fått för min första bok. Det betyder hur mycket som helst för mig. Och så ville jag önska er ett Gott Nytt År så klart!

Herregud. Detta är ju den längsta Nyårshälsningen någonsin! Ok. Ska sluta nu. Klockhan har blivit nästan åtta! Har sammanfattat några viktiga händelser samt populära bilder från Instagram för att att beskriva året även bildmässigt.

Gott Nytt År 2017 förvaringsdrottningen

Igår låg ”Ett projekt i veckan” på första plats på AdLibris och ”Förvara smart- organisera ditt hem” på tredje (sista bilden). Ett bra sätt att avsluta året tycker jag!

Hoppas att ni firar in det nya året ordentligt! Jag hoppas att jag kommer kunna hålla mig vaken vid tolvslaget… Vi ska hem till några goda vänner så det ser jag mycket fram emot!

Ses nästa år!

Massor med kramar

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

god jul

God Jul!

Vi räknar ner och förbereder för denna dag i nästan en månad.  Och nu är den äntligen här. Så idag vill jag bara önska alla er som läser bloggen en riktigt God Jul. Jag hoppas att att ni fyller den med allt som ni vill att Julen ska vara och att den blir precis som ni vill! Och så vill jag skicka med ett litet egetkompnerat julkort, taget där vi befinner oss just nu:

god jul!

Så – från oss alla, till er alla – En riktigt God Jul!

Kram!

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

Bästa förvaring av blivande bebis…

är så klart i mammas mage:) Dessutom är det en flexibel förvaringsplats som expanderar vid behov för att sedan krympa tillbaka. Och det är så klart vi kvinnor som är utrustade med denna fenomenala förvaringslösning, där vi producerar människor!

gravid

Denna fantastiskt förvaringslösning är dock tillfällig. Efter ca 9 månader måste en ny förvaringsyta avsättas. Några månader kvar för min del:)

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin

att skapa - creative process

Att skapa – både jobbigt och underbart

”Hur känns det att skriva en bok?” Den frågan har jag fått ganska många gånger. Och svaret är allt ifrån ”helt fantastiskt”, ”underbart”, ”givande”, ”tillfredsställande”, ”kreativt”, ”självförverkligande”och ”viktigt” till ”knepigt”, ”svårt”, ”stressigt”, ”jobbigt”, ”tidskrävande”, ”rutinmässigt” ”tröttsamt” och ”ångestframkallande”. Allt det där är en del av att skapa eller den så kallade kreativa processen. Och alla ens känslor hänger liksom med under den. Ibland känns det så lätt och självklart. Texten bara flyter på och man får ett härligt flow. För att några timmar senare inte komma framåt alls. Och den där jäkla disciplinen. Utan den händer det helt enkelt inget. Jag har läst att var tredje människa vill skriva en bok. Det är nog den där ångestframkallande delen som är det största hindret.

Nu har jag skrivit två böcker och jag undrar om den andra till och med var värre än den första att skriva. För med första boken så fanns det ju inga förväntningar. Men de finns där med den andra. Nu finns det ju något att jämföra med – den första boken. Det kan göra livet lite extra svårt (såg en intervju härom dagen med Tove Lo och hon sa att den andra skivan var det svåraste, så det verkar ju stämma).

Och så tänkte jag verkligen vila upp mig när jag äntligen hade lämnat in manuset. Och fira så klart. Det var liksom målbilden och moroten. Men innan jag hann göra det så kom ett nytt projekt upp som jag bara inte kunde tacka nej till. Och en ny kreativ process som kom med det nya projektet. Så det var bara att kasta sig in i det nya med full kraft. Så nu sitter jag här igen med alla dessa känslor. Jag har hittat en målade beskrivning av den kreativa processen som jag tycker sammanfattar detta så väl:

att skapa - creative process

Det gäller att ta sig förbi nr 3 och 4 så fort det bara går och försöka förlänga nr 1 och 6… Jag är väl på nr 5 nu och det gäller väl att ta sig igenom det hela… För när allt kommer omkring så är det ju mödan värt. Det är ju helt fantastiskt. Det gäller bara att påminna sig själv om det med jämna mellanrum. Precis som med allt annat fantastiskt som man har runt omkring sig men så lätt glömmer bort att uppskatta. Och om några månader får jag dela med mig av det nya projektet med er! Ytterligare en morot. Så att skapa är jäkligt jobbigt. Men också alldeles, alldeles underbart när man får skörda frukterna av det!

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin