gamla kärleksbrev

Sparar ni gamla kärleksbrev?

På ett sätt tycker jag lite synd om den yngre generation som växer upp nu. Den som inte har skrivit fysiska brev till varandra. Det är ju en sådan bekräftelse boost. Om man nu är den som sparar på sådana. Det gör jag. Som ni vet så är jag en varm rensa-förespråkare. Men alla fina och personligt skrivna saker till mig sparar jag på. Kärleksbrev hör ju till den kategorin. Nu har jag lyckligtvis inga bittra uppbrott bakom mig som lägger sordin över det fina som är skrivet i breven. Så jag kan faktiskt gå tillbaka till dem med några års mellanrum och läsa lite. Lära mig mer om hur jag var då. Eller uppfattades av en person som då var kär i mig.

Hur förvarar jag dem då? Faktiskt i en lite låda (IKEAS minibyrå för att vara exakt). Inte mer än så. Där ligger de utan inbördes ordning. Vissa saker behöver man inte sortera i all oändlighet. De behöver inte vara kronologiskt organiserade. Det viktigaste är att de är samlade på ett och samma ställe. Och eftersom det inte är något som jag behöver komma åt frekvent, så de ligger högt uppe i en garderob i hallen. Eller rättare sagt så är de fördelade i två små lådor – en låda med brev från Sven och en från de övriga så lite organisering där:) Sven förvarar sina kärleksbrev på samma sätt – fast i en annan låda:).

gamla kärleksbrev

Hur har ni gjort med era gamla kärleksbrev? Har ni sparat dem? Hur i så fall? Går ni tillbaka till dem ibland?

/Paulina

Prenumerera gärna på min blogg på bloglovin:
bloglovin
Eller följ mig via Facebook:

11 Kommentarer
  1. Jennie says:

    Har inte fått några kärleksbrev sedan mellanstadiet (är 25 nu), men de har jag sparat hemma hos mamma i en låda hon förhoppningsvis aldrig tittat i 🙂 Från min nuvarande sambo har jag dock fått dikter, både på diverse små lappar och online, och det tycker jag är fantastiskt fint. Jag vårdar dem ömt!

    Svara
    • Paulina says:

      Haha! Jag fick inga kärleksbrev på mellanstadiet! Så fint med dikter och bra att du sparar dem tycker jag!

      Svara
  2. Lilli says:

    En väninna till mej har gjort så fint med kärleksbrev från sin man som nu gått bort. Hon har delat upp breven i små högar och knutit sidenband runt med fin rosett. Sedan ramat in dem i en lite större ram så de inte ligger för tätt. Om ni visste vilken fin tavla det blev.

    Svara
  3. Rhia says:

    Jag sparar breven jag har fått att min man. Från andra slängde jag när jag blev ihop med honom. Han gjorde samma sak. Både han och jag tycker att det är respektlöst att gå tillbaka till sådana minnen (som om man skulle längta tillbaka?)

    Vi fokuserar på vad vi skriver/har skrivit till varandra istället och på sätt förstärker vi relationen när vi tar fram breven och läser dem ihop 😊 Dem förvarar vi i en låda i källaren med andra gamla minnen från barndomen.

    Svara
    • Paulina says:

      Jag tycker personligen inte att det varken är respektlöst att gå tillbaka till sådana minnen eller att det betyder att man längtar tillbaka. Att minnas betyder inte att man automatiskt måste längta tillbaka. Jag är inte samma person nu som då. Men jag ser det som att det är en del av mig, något som har bidragit till att jag har blivit som jag har blivit. De jag har varit tillsammans med innan jag ens visste att min man existerade har inget att göra med honom och vice versa. Det konkurrerar inte på något sätt. Därför stör det mig inte det minsta att han har gamla brev och fotoalbum kvar. Varför skulle han behöva radera dessa minnen om de har varit bra? Inte för min skull i alla fall. Självfallet skulle jag aldrig få för mig att läsa dem heller – det är hans minnen. Det tycker jag är respektfullt. Att man respekterar den andres förflutna – att man varken behöver radera det eller blanda sig i det för ett nytt förhållandes skull. Så resonerar vi. Men det har aldrig varit en issue för oss och inget vi ens har diskuterat. Med det sagt så förstår jag ditt resonemang också – speciellt eftersom ni båda tycker lika och är överens om det. Då gäller detta er båda. Om ni bägge tycker att det är bäst för er och ert relation, då är det ju bäst. Ingen vet det bättre än ni själva. Så tack för att du delade med dig av er syn på saken, Rhia, och fint hur ni vårdar er relation.

      Svara
  4. Emma says:

    Jag är 23 och hoppfull musiker så jag skriver jämt. Det gjorde mig dock rätt ledsen att min förra pojkvän sa att han tyckte brev var fåniga och ”cringey”. Han sa att en tjej hade skrivit ett kärleksbrev till honom en gång och han pratade om det som om den tjejen var barnslig för det. Han dumpade mig för att vi inte smsade tillräckligt ofta längre och han tog det som ett tecken på att vi gled isär, när vi i verkligheten bara hade lite annat att göra ibland än att konstant smsa. Som ni nog förstår från den beskrivningen av honom så tog han inte precis hänsyn till mina känslor så ofta och han kunde inte ta kritik överhuvudtaget. Singel sedan en månad, så det gör fortfarande ont. Ville bara nämna det där, på tal om kärleksbrev alltså.

    Svara
    • Paulina says:

      Hmm. Låter som en pojkvän som du är bättre utan…Det är ju varken kärleksbrevens eller sms:ens antal eller innehåll som är det ensamma beviset på ens relation eller hur mycket man är kär i någon. Det är ett sätt och ett medel att uttrycka sina känslor på – det passar vissa men inte andra. Och att dra sådana omfattande slutsatser enbart baserat på det känns ju ganska drastiskt.. Tack för att du delade med dig av detta, Emma!

      Svara
  5. Kristinas oas says:

    Har de från min man sparade, övrigt från tiden innan brände jag när han och jag hade varit tillsammans några år. Han gjorde detsamma.
    Läser jag breven? Nä. Men känns bra att ha de fina orden kvar. 🙂 Vi firar 20 år i höst.

    Svara
    • Paulina says:

      Grattis till 20 års jubileet, Kristina! Ni gör så klart vad som känns bäst för er:) Tack för att du delade med dig!

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera gärna!